Äsch, nu får jag väl ta mig i kragen och få ut ett blogginlägg! Det har blivit lite knapert med det på sistone. Jag fotar mammas kattungar (kolla in mig på Instagram, jag heter Nageldraken även där, om ni vill se mer bilder på kattungar och Katla) och lägger upp dem på hennes hemsida, och det har tagit en stor del av min datortid på sistone. Nåväl, den här manikyren hade jag för några veckor sedan och var riktigt nöjd med den. Det är något så ovanligt som ett återanvändande av ett jättegammalt lack!  Jag har visat det förr, men det var 2010, strax efter att jag startade bloggen, så det är kanske nytt för många av er ändå. Då tyckte jag att hållbarheten inte var särskilt bra, men det märkte jag inte av nu. Jag hade det dessutom på fest, vilket av någon anledning alltid brukar döda mina manikyrer, men jag fick ändå bara lite tipwear efter ett dygn. Jag bar tre lager, men två hade nog räckt egentligen. Det är ett fint, lite dämpat blått med kopparfärgat smått glitter. Det är riktigt läckert, och helt unikt i min samling. Det var dessutom bra att applicera, så jag har inget att klaga på!

Vattendekalerna är från Nee Jolie. Det är en lite lustig variant, med motiv som är alldeles för stora för en nagel, så jag delade på dem och använde olika delar till olika naglar. Jag tycker de var jättefina och gillade verkligen den här manikyren!

Manikyren gjordes för att matcha den här klänningen, som jag sydde till medeltidsveckan i somras. Den är inte helt historiskt korrekt, men jag satsade på att hålla mig rätt nära 1300-tal. Den är sydd i ett väldigt trevligt tunt vejdeblått ylle från Handelsgillet, och har långa hängärmar som är öppna från armbågen och fodrade med samma ylle i krapprött. Jag har kompletterat den med ett brickband i linne som jag vävt nyligen och sytt fast runt urringningen. Jag är rätt nöjd med den, faktiskt. Bifogar dels en bild på den som den ser ut nu, och dels en bild från medeltidsveckan då inte bandet fanns än (och då den hade hängt ut sig lite eftersom det var så varmt – den har krympt ihop lite sedan dess). Tycker bandet piffade upp den avsevärt. Sedan borde jag ju ha täckt håret om jag skulle ha varit lite mer historiskt korrekt, men jag hann inte sy något att ha på huvudet, så det fick bli en (vad jag tror är ganska korrekt) håruppsättning, istället. En så urgammal (med den tidens mått) kvinna som jag skulle nog aldrig ha visat sig utan något på huvudet då det begav sig… Jag borde också egentligen inte haft en färgad underklänning eftersom linne sällan färgades. (Och jo, nagellack är väl det minst historiskt korrekta av allt, men det finns gränser… Jag kan ju inte gå naken!) Det var kul att ta upp brickbandsvävningen igen också! Jag vävde en del brickband för sisådär en 15 år sedan, men slutade till förmån för något annat pyssel. Nu har jag blivit lite sugen igen!

Barielle Falling Star is a very old polish, but I brought it out to match a dress a few weeks ago. I have previously shown it in 2010, just after I started blogging, so I guess most of you haven’t seen it before. When I wore it then it chipped really quickly, but this time it held up pretty well, despite the fact that I wore it to a party, something that usually kills my manicures. I only got a little tipwear after a day. I wore three coats, but two might actually have sufficed, and application was good. It is a muted, very pretty blue with copper glitter. Very unique, I have nothing like it in my collection! 

The water decals are from Nee Jolie. They were very large, so I could use the same motif for several nails. I really liked them, though!

The dress I matched the manicure to is a woolen dress I sewed for the Medieval Week in Visby, Gotland this summer. It is not entirely historically correct, but I aimed for 14th century (more or less). I didn’t have time to decorate it then, so now I took up tablet weaving again (I did a lot of tablet weaving 15 years ago or so) and wove a ribbon for the neckline.