I natt dog Katla. Vi tyckte ju att hon hade blivit bättre, men tydligen klarade inte hennes kropp av mer. Hon var ju väldigt gammal, 16,5 år, och vi gissar att hennes organ helt enkelt gav upp.
Det var i alla fall en väldigt lugn död. Hon var lite orolig på kvällen när vi gick och la oss, och kavade runt en del på sin hylla, så pass att hon t o m dråsade av den och halkade en bit nerför sin ramp. Det i sig är inte så ovanligt, men tillräckligt för att jag tittade till henne när jag var uppe för att gå på toa i sextiden. Då hade hon gått ut ur terrariet och låg på golvet i vardagsrummet. Hon har aldrig någonsin gått ut ur terrariet på natten, men jag tror att hon ville gå till oss eftersom hon kände att hon inte hade långt kvar. Eftersom hon var kall så tog jag i alla fall upp henne och bar henne till sängen och la henne under mitt täcke mellan mig och min man. Hon makade sig till rätta, och vi somnade om tillsammans. På morgonen vaknade jag vid 9.30 och då var hon död. Hon låg under täcket, nära mellan mig och min man, med huvudet på min kudde. Det var en chock att vakna och hitta henne död. Vi trodde ju att hon var på bättringsvägen, men åldern tog väl ut sin rätt.
Vi är jätteledsna nu och fortfarande ganska chockade över att förlora henne så abrupt. Hon var en mycket speciell liten ödla med massor av personlighet, och det känns väldigt osannolikt att vi någonsin kommer att hitta en lika mysig och charmig ödlekompis. Det är en liten tröst att hon fick bli så gammal och att hon fick dö en så stillsam död, liggande i sängen (som ju var hennes favoritplats) mellan oss. Jag tror inte att hon hade ont eller mådde dåligt på något sätt, och jag hoppas att hon kände sig trygg och älskad. Men vi saknar henne enormt mycket…

In English: Katla died last night. We thought she was getting better, but it seems that her body just gave up. She was very old, 16,5 years, and we guess that her organs stopped working.
It was a very peaceful death. She was a bit restless when we went to bed and moved around on her shelf, enough to make her fall off it and slip down her ramp a bit. That was actually not that unusual, but enough to make me check on her when I went up to go to the bathroom around 6am. I found her on the floor by her terrarium, and that was very strange. She had never left her terrarium at night before that, but I think that she felt that she didn’t have long and wanted to go to us. Since she was cold, I brought her back to bed and put her under my duvet between me and my husband. She made herself comfortable, and we both went back to sleep. When I woke up around 9.30 she was dead. She lay between me and my husband, close to us both, with her head on my pillow. It was a chock to wake up to find her dead. We thought she was getting better, but I guess her age finally caught up with her.
We are very sad now and still quite shocked to lose her so abruptly. She was a very special little lizard with lots of personality, and it feels unlikely that we will ever find another lizard friend that is as charming and sweet. It is a comfort that she became so old and that she got to die such a peaceful death, lying in our bed (which was her favourite place) between us. I don’t think she was in pain or suffered, and I hope she felt safe and loved. But we miss her so terribly…

(Summary in English at the end of the post.)

Det var väldigt länge sedan jag skrev om min leguan Katla här på bloggen. Hon är mycket mer vanligt förekommande på Instagram, men det är nog för att hon gör sig bra på kort men oftast inte hittar på så mycket att skriva om. Nu har dock den gamla damen blivit sjuk, så vi har varit hos veterinären och jag tänkte skriva lite om det ifall någon undrar om vad som har hänt.
Att vara leguan i Sverige är inte lätt. De är ju regnskogsdjur, så vintern är seg för dem, liksom för oss. Givetvis har vi en UV-lampa, en värmelampa och en luftfuktare åt Katla, och vi låter ljuset stå på dagtid så hon inte ska behöva sitta i mörkret, men hon blir ändå alltid trött på vintern. Det kan också vara så att hon smittas av min vinterdeppighet eftersom hon ofta reagerar på mitt humör. Ofta äter hon också väldigt dåligt med början under hösten och det brukar inte vända förrän ljuset kommer tillbaka. I år har det varit värre än vanligt, men vi trodde länge att det berodde på att vintern har varit väldig lång och mörk och att hon är så gammal. Hon är 16,5 år nu, och det är mycket för att vara leguan. Det är lite osäkert hur gamla de kan bli. När vi fick henne läste vi både 12 och 15 år, vilket hon ju har passerat, men jag har läst om andra leguaner som blivit 20-22 och t o m 29 år, även om det är ovanligt.
Hon har som sagt ätit väldigt lite och har blivit tunn, men det var först för någon vecka sedan som jag insåg precis hur tunn hon har blivit. Det har gått så långsamt att jag inte märkt det. Som tur är har hon börjat äta lite bättre de senaste veckorna, men hon var så trött att vi ändå var oroliga, så vi åkte till veterinären med henne i förrgår. Vår veterinär är suveräna Marianne Tornvall på Mälarens smådjursklinik. Hon är otroligt bra – mycket kunnig, trevlig och bäst på alla vis! Om ni har reptiler eller fåglar och letar efter en veterinär så kan jag varmt rekommendera henne. Det är ju viktigt att hitta en specialist när man har ett ovanligt djurslag. Veterinärutbildningen kan ju inte hinna täcka alla djurslag som finns, så det ingår inte särskilt mycket om reptiler. Marianne har gått specialistkurser i USA för att vidareutbilda sig. Hon blev f ö utsedd till Årets Veterinär 2014, så det är inte bara vi som tycker att hon är bra!

När vi körde dit låg Katla och sov i mitt knä inlindad i en handduk för att hålla värmen. Hon var så trött och medtagen – och i o f s somnar hon oftast när det är mörkt omkring henne.

Hon var trött även när vi kom fram. Vanligtvis är hon mycket mer upprörd över att vara hos veterinären, så att hon var så pass lugn var inte ett gott tecken. Hon var arg när vi vägde henne och tog blodprov (vilket gjorde mig lite glad, för då visade hon lite vilja i alla fall), men hon var på det stora hela mer medgörlig än hon brukar vara. Hon släppte t o m ifrån sig ett blodprov – annars brukar hon snörpa ihop sina blodådror och vägra att släppa ifrån sig en droppe! Man tar blodprovet i svansen på henne, och ni kan se att hon har ett litet bandage på bilderna nedan.

(En rolig anekdot är att hon en gång smet ifrån oss när vi lät henne gå lite utanför veterinären medan vi väntade på direktregleringen med Agria. Hon sprang ifrån husse och kastade sig i ett dike. Husse fick jaga efter och vi fick tag i en sprattlig, rymningsbenägen ödla. Det var bara att gå tillbaka och be om ett nytt bandage eftersom hon hade badat med det gamla…)

Hon hade i alla fall lite krafter, så medan vi väntade på provsvaren fick hon utforska undersökningsrummet lite.

Tyvärr visade det sig att hon har en ordentlig infektion av något slag. Hennes lever- och njurvärden är inte heller särskilt bra, och inte heller blodvärdet (fast det är nog en konsekvens av det andra). Hon har fått antibiotika, och nu ska vi jobba stenhårt med att få i henne så mycket vätska som möjligt för att avlasta njurarna. Förut har vi gett henne vatten med en spruta (utan nål, förstås) in i munnen, men det tycker hon verkligen inte om. Min mamma kom på den briljanta idén att ge henne fruktpuré utspädd med vatten istället. Vi köpte sån där fruktpuré som man ger till barn, och det var en riktig hit! Det är så gott att hon smaskar i sig det med glädje! Jag har också gjort grönsakspuré av hennes vanliga grönsaker för att kunna få i henne mer mat. Hon har visserligen ätit, men vi vill få i henne mer mat, så hon kan gå upp i vikt igen. Och det verkar funka! Jag tror faktiskt att vätskan har spänt ut hennes lilla magsäck, som väl hade krympt av att fasta så länge, och idag har hon ätit massor och varit piggare än på mycket länge! Min man var hemma hos henne på lunchen och då glufsade hon i sig grönsakspuré motsvarande två-tre dagars normal konsumtion. Plus att hon bråkade och trilskades när han skulle ge henne antibiotika! Jag vågar knappt tro att antibiotikan kan ha gett effekt efter bara en dos, men maten har nog definitivt hjälpt mycket. Nu ska vi mata järnet och se till att hon får så bra vård det bara går! Igår var jag så rädd för att vi skulle förlora henne, men nu är hon så förändrad och jag har hopp igen! Så håll tummarna för att antibiotikan hjälper och att hon går upp i vikt och får fart på sina organ igen!

In English: My iguana Katla has not been very well lately. She always gets tired and eats poorly during the winters (Iguanas are not meant to live here – they should be in the rain forest). We have a UV lamp, a heat lamp and a humidifyer for her, but she still gets tired. I think she might also pick up my winter downs, since she tends to mirror my mood. This year has been worse than usual, but the winter has been harsh and she is very old, so we thought that might be the cause. (She is 16,5 years old, which is a lot for an iguana.) However, she did start eating again a couple of weeks back, but was very tired anyways, so we took her to the vet for a checkup. She has lost a lot of weight, but she lost it so slowly that I didn’t notice until about a week ago, and once I saw it, I was shocked.
She was tired and slept in my lap in the car on the way there, wrapped in a towel for warmth. She was tired when we were there as well, and wasn’t nearly as angry as she usually is there. She did protest when we put her on the scales to weigh her, and when they took a blood sample, and I was happy to see her show a little will. She did have the energy to do some exploring of the examination room when we waited for the lab results.
Unfortunately, she isn’t just tired and skinny, but she also has a bad infection of some kind. Her liver and kidney values were also bad, as well as her blood levels (but that is probably caused by the infection and liver and kidney problems). So now she’ll get antibiotics and we will do our best to get fluids into her to decrease the strain on her kidneys. We will of course also try to get as much food into her as we can. Previously, we have given her water with a syringe (without the needle, of course) into her mouth, but she hated that. My mom came up with the brilliant idea to give her fruit puree diluted in water instead, and that worked like a charm! She really likes that and drinks it without major protests. The fluids has also probably stretched her stomach, that must have shrunken by her long fast, because when my husband was at home with her for lunch, she was ravenous and ate a lot! I made some vegetable puree for her yesterday evening (enough for at least 2-3 days, I thougth) and she ate it all! And she protested wildly when my husband gave her the medicine! That made me so incredibly happy to hear! Yesterday, I was really afraid that we were going to lose her, but now there’s hope! So please keep your fingers crossed for her so she can get rid of the infection, get her organs running again and put on some weight! We will do everything in our power to get her well again!

Tack för alla snälla kommentarer och gratulationer på bloggens 5-årsdag! Jag blir jätteglad av att läsa dem och det är så kul att nu uppskattar min blogg! Jag inser dock att jag har varit lite dålig på att lägga ut bilder på Katla här på bloggen (de hamnar bara på Instagram, av någon anledning), så här får ni ett par bilder på hur det kan se ut när man kommer hem från jobbet och Katla har härjat runt lite i badrummet. Hon får ju gå löst i lägenheten på dagarna (förutom vissa rum), och så här på vårkanten när det är ljust igen blir hon pigg och klättrar runt lite grann för sig själv. Och hon är inte så varsam om saker… 🙂 Den gröna säcken hon sitter på är vår tvättsäck (en gammal tysk postsäck som maken hade redan då vi lärde känna varandra). Om ni undrar, alltså.

Jag ber om ursäkt för den kassa bildkvaliteten – bilderna är tagna med mobilen. Det finns inte riktigt tid att hämta systemkameran alla gånger.

Thank you for all the lovely comments and congratulations on the blog’s anniversary! It makes me very happy to read! I realise, though, that I have been bad at posting pictures of Katla, lately, so here is one of her wreaking havoc in our bathroom while we were at work.